Jag som person har under mitt liv genomgått många förändringar som utvecklat mig i olika riktningar. Vi har alla olika saker, trauman och kärleksfulla möten, som formar oss och ger oss de erfarenheter vi bär med oss genom livet. Dessa saker kan ge oss väldigt olika lärdomar, beroende på hur vi möter dem och hur vi bearbetar de saker vi råkar ut för. Mina erfarenheter, som gett ärr på olika sätt i mig och min kropp, har gett mig en inställning till livet där jag hyser full tilltro till att jag kommer att må bra. Väljer jag i varje ögonblick de saker som gör mig lycklig så kommer jag också att förbli lycklig. Jag tar hand om mig själv och låter känslan styra.

Ja, så enkelt det kan låta. Jag kan intyga att det är det inte. Det pratas alltid om att sätta upp ett tydligt mål, att målfokusering är viktigt för att nå dit man vill. Oftast handlar mål om något konkret; att kunna springa 100 meter på 10 sekunder, att få 70% på ett dressyrprogram, eller vad det månne vara. Mitt mål är en känsla, just det jag skrivit här ovanför, att sträva mot att vara lycklig. Hur detta mål rent konkret kommer att se ut har jag ingen aning om, och vill heller inte bestämma nu, för då kan jag ju missa vägen till lyckan. Livet blir ändå aldrig som man tänkt sig, det blir som det ska.

För många år sedan började jag intressera mig för kroppsmedvetande-metoder och medveten närvaro och detta ledde mig fram till att gå sjukgymnast- utbildningen, som jag slutförde juni 2007. Jag har innan, under tiden och efter gått flera helgkurser och försöker hela tiden utveckla mig genom kurser både i privat och akademisk miljö. Jag slukar även massvis med böcker och har vänner och bekanta i min närhet som det alltid går att ha konstruktiva och givande diskussioner med. Jag har sysslat med hästar i snart 20 år och har under dessa år först varit i hoppvärlden för att senare övergå till andra delar.

Jag har inte någon historia att berätta om hur jag växte upp på en gård och tidigt utvecklade en stark känsla för att arbeta med hästar på det vis jag nu gör. Nej, som många andra barn började jag rida på ridskola. Jag började lära mig den gängse åsikten om hur hästar ska behandlas och det gängse ridsättet där hästen arbetar FÖR dig och inte MED dig. Jag började så smått, efter uppfostran från min sköthäst Manne (det är han på bilden här till höger), att inse att det kanske fanns andra sätt att hitta vägar fram till hästarna. Det var dock inte förrän efter möte med fler hästar utanför ridskolevärlden som jag kunde utforska det ordentligt. Både unghästar och äldre missförstådda hästar visade mig en annan väg att gå, som funkade så otroligt mycket bättre! Både jag och hästarna blev gladare och vi kunde njuta av stunderna tillsammans. Efter att ha utbildat flera unghästar och fått lämna dem efter en tid, vilket alltid var lika svårt, så bestämde jag mig för att hitta min livskamrat.

Av vad som kan tyckas vara en slump fick jag kontakt med Camarguehästuppfödare, då jag efter besök i området tidigare fått en djup känsla för hästarna. Det ena ledde till det andra och sommaren 2003 är för alltid etsad i minnet när jag besökte flockar för att hitta min häst. På hösten kom en liten pålle till Sverige, nästintill vild och 3 år, min älskade Mourven de Belugue. Han har lärt mig att lyssna på både mig och honom. Han är en mycket känslig häst, som om han inte blir behandlad med respekt och verkligen SEDD direkt stänger in sig i sig själv och blir en "snäll" maskin, utan livsvilja. Det ville inte jag skulle hända och trots påmaningar från än det ena, än det andra hållet för att få honom "med mig" mha dominans, valde jag att gå den väg som kändes rätt för mig. Jag vill ha en levande häst, som kommer med förslag, som får utveckla sina talanger och får vara den han är. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och är för evigt tacksam över att våra vägar har mötts. Vår väg har varit allt annat än den konventionella, vi har testat oss fram tillsammans.

Midsommar 2009 kom en svart-vit söt liten köttbulle till mig från en av mina närmsta vänner. Hon hade tyvärr inte tid med honom och med massvis med mark till förfogande kände jag att jag hade plats för Tjaldur, som han heter, både på bete/lösdrift och i hjärtat. Han är en liten islandshäst på 130 cm. Han grisepassar mest och helst, men har en superfin tölt och galopp när han lyfter upp sin framdel och bär sig bakifrån. Traven jobbar vi på och det går hela tiden framåt. Han är en busig och frihetsälskande liten ponny, som stannar kvar i hagen bara för att han vill, men han tar sig lätt som en plätt ut om det verkar roligare där.


Under mina år i hästvärlden har jag tagit lektioner för och influerats av flera olika personer. Om jag ska nämna några av dessa personer som även är kända av andra, kan nämnas:

Wim Vonck (kommunikation och ridning) som jag både anordnat kurs med och varit på intensivträning hos i Holland sommaren '07
Piet Bakker (långa tyglar) som jag gått flertalet kurser med och varit på intensivträning hos i Holland sommaren '07. Jag kommer även att gå hans tvååriga tränarutbildning som drar igång under hösten '09.
Desmond O'Brien (klassisk ridkonst, kroppsmedvetande) som jag varit med som fotfolk för på flertalet kurser och även ridit för samt vill få till Uppsala för att hålla kurs här (hör av dig om du är intresserad!)
Christina Drangel (ridning, kroppsmedvetande) som jag tidigare gått många fotfolkskurser för och även varit med som ridande ekipage ett antal gånger då jag bodde i Göteborg för några år sen
Daniel Jugnet (klassisk ridkonst) som jag varit med på flertalet kurser för till häst under tiden jag bodde i Göteborg för några år sen.